Hej igen

Det var ett bra tag sen sist jag skrev här och mycket har hänt under tiden.

Ska försöka börja skriva här igen och börja om lite. Mer tankar funderingar och vad som sker hos och med mig.

Hur jag går in i mig själv försöker få en helhet.

Skriver inte mer idag sätter mig i morgon och skriver lite, kommer inte kunna gå igenom allt som skett utan mitt liv är som vanligt fast ändå inte. Jag jobbar med mig själv och det gör mig trött. Tar inga mediciner endast sömntabletter.

Försöker gå igenom detta utan att bli mer zombie än vad jag redan blir av allt som sker i mitt huvud.

Ja nu är det ett nytt år.

Han blev dömd 2 år och 8 månader

Fast han kommer överklaga så vi får se hur det slutar.

Rättegången var skit jobbig men jag lever och nu måste jag själv slicka mina sår och försöka se framåt. Visst saknar jag honom på ett konstigt sätt...

I morgon börjar rättegången, det blir 4 dagar sammanlagt.

Ge mig kraft, ge mig styrka, ge mig mod till att tro på mina egna upplevelse och känslor. Att det inte är mitt fel att han sitter där han sitter. Att jag inte ska ha denna skuldkänslan jag har.

Allt är så jävla overkligt, och kommer jag överleva morgondagen och resten av dagarna? Jag vet inte, vet faktiskt inte om jag kommer kunna gå hel genom detta.

Hade tänkt skriva en omvänt brev, men tror jag gör det ngn annan dag.

Just nu har jag rå ångest över morgondagen. Att åter se honom.

Har jag verkligen gjort rätt? Kunde jag inte bara ha låtit honom gått, fast de jag pratat med säger att han skulle ha kommit tillbaka förr eller senare.

Inser att den andra anmälan på honom, när det hade skett så kom han tillbaka till  mig, han visste att jag skulle ställa upp på honom. Han visste det så väl.

Försöker samla all kraft jag har inför morgondagen.

Sitter här  framför datorn med en gin och tonic och har läst igenom min blogg från när jag träffade Daniel första gången.

I tis var jag på förhör igen och det blev den sista, kommer bli rättegång.

I ons tatuerade jag mig igen, aj aj vad ont det gjorde men den är så otroligt söt min lilla drakunge som råkar sätta eld på sin egna lilla svans

I fre åt jag lunch med min mamma å visade bild på den nya tatuering.

Det är mycket som sker i huvudet på mig

Många frågor

i fre fick jag veta att de la ned en av sakerna men att det fortfarande finns saker som kommer leda till rättegång.

Ovissheten att inte veta hur mycket de har el inte har.

inte nästa vecka men veckan efter får även jag ta del av vad som sagt och vad de kommer åtal honom för och vad det finns för bevis. Och gå igenom hur rättegången kan gå till väga och jag är så rädd för att jag ska förminska allt och inte kunna visa för tingsrätten vad som skett och vad jag känner. Att åter få se Daniel igen är skrämmande...

Den inverkan han har på mig ÄR skrämmande

och sen att veta innerst inne att allt han sagt bara är en ren jävla lögn. Att han ALDRIG känt något för mig

Nu ska jag sätta mig framför tv å kolla Så mycket bättre

kanske skriver mer senare annars får ni ta hand om er där ute.

Kom precis hem från föräldrarna. Firat fars dag och fått träffa bror och hans son.Dessvärre kunde inte hans fru och dotter komma för dottern var tvungen att plugga.

Jaha då har denna helg också gått.

I fre åkte jag hem till Maria och hälsade på.

Daniel blev häktad igen så 2v till kan jag andas ut, hur man kan göra det när det kanske blir en rättegång.

Ska försöka att inte tänka så mycket utan försöka ta en dag i taget.

Skulle kanske ha träffat en kille och gå ut och äta igår men drog mig ut.

Var ganska trött så jag satt här framför datorn och lyssnade på musik, tittade på the mentalist och drack en halv flaska vin.

På tis är det förhör igen. Förmodligen blir det den sista...

Är ganska trött och går upp i vikt :0( Suck

På ons ska jag tatuera mig igen som det ser ut nu, nästan exakt en månad sen jag gjorde det sist :0) Ganska galet men vad fan jag lever bara en gång

ska väl kolla tv snart

Ta hand om er där ute!

och i morgon är det förhandling igen om han blir kvar i häktet eller om de släpper honom.

Ovissheten är inte roligt.

Helst hoppas jag ju på att han får sitta yttligare 2 v men förra gången tingsrätten dömde så släppte det ut honom så förmodligen går han "fri" i morgon.

Kommer förmodligen bli rättegång och om det blir det är jag så jävla rädd för att jag ska bryta ihop totalt. Att få se honom igen. Att vetskapen att han kommer höra mig berätta saker och ting, vetskapen att han är där gör mig rädd för den där blicken den där kroppspråket de där suckarna och skakningarna med huvudet gör mig så svag, så rädd, så osäker på mig själv...

Kommer jag klara det? Kommer jag kunna och våga stå där och berätta allt igen och samtidigt bli i fråga satt? Kommer jag våga tro på mina egna ord? Som sagt bara att veta att han är där får fram den lilla rädda flickan i mig, han få höra hans röst igen. Å herre gud kommer jag klara av det?

Tänk om jag bryter ihop, inte får fram något el om de andra tar över mig el och jag bara stänger av. Allt brus i huvudet så att det nästan kommer sprängas, tänk om huvudet sprängs och jag faller ihop som det kan ske och som har skett när det blir för mycket. Hur ska det gå till?

Ge mig kraft och mod och ork att klara mig igenom detta.

Och låt mig sedan kunna stänga den dörren och aldrig mera öppna den.

Idag blev jag så enorm rörd till tårar. En av mina ex, som alltid har stöttat mig sen det tog slut mellan oss och som sett hur jag varit tillsammans med Daniel, han och hans nya flickvän bjöd mig på lunch och det var så stöttande. De hade köpt blomma till mig och sen när vi satt och åt så hade de en present, de hade köpt ett halsband (katt) och en katt leksak och sen sa de att de ville ge mig en katt om jag ville ha en. Och om jag behövde prata el bara ha sällskap så fick jag komma hem till dem. Å de berättade att de kanske skulle flytta och att jag var välkommen hem dit.

Jag började gråta, jag är så otroligt tacksam och glad.

Hade jag inte haft honom som min vän, alla hans tröstande ord, meningar och pepp och hans förklaringar så hade jag nog inte klarat av det här. Och sen att hon öppnar sina armar jag blir så otroligt rörd till tårar bara av att sitta här och skriva om det. Att de finns så underbara människor som har sådan emparti är enormt och att jag får ta del av dem är otroligt.

jag sökte hjälp sist och la in mig. Fick vara kvar 4 dagar för att sedan komma ut och försöka ta tag i livet igen.

Varit på två förhör till och ska till en yttligare.

Irrar runt i stan, vet inte var jag ska ta vägen. Bryter ihop både här hemma och när jag är ute.

Vandrar som ett ihåligt skal i en overklig värld

Fick se bilder från Daniels mobil och det visade sig vara en del andra bilder på olika tjejer som kunde ha varit jag men som det inte var och det gjorde så jävla ont att se

och att förstå att det han sagt till mig inte alls bettydde ngt utan han har säkert sagt så till alla de andra. Varför sa han att han älskade mig när han ändå inte menade ngt?

Sen blir fler och fler inblandade, i saken som jag inte ha velat. Så rädd för att de ska hata mig pga det.

Hur kunde det här bli så stort och hur kunde jag utsätta andra för det här?

Varför gjorde jag en anmälan? Varför gick jag till sös

Det hela slutar med att jag står här ensam kvar

jag är så jävla rädd för rättegången, att jag ska gå sönder där inne att jag inte ska klara av den

att hans jävla makt ska få mig helt ur balans

varför är det jag som lider och måste försvara mig och försöka förklara. varför är det inte han som ska stå till svars varför är det jag som måste om och om igen försöka förstå och stå upp och få en sådan jävla skuldkänslor att jag till slut tror att det hela verkligen ÄR mitt fel. Fast alla säger att det är han själv som satt sig i sitsen där han sitter. Fast jag mår så jävla dåligt av allt som sker just nu.

Var jag inte förvirrad förr så är jag det nu

jag försöker verkligen kämpa kämpa på och försöker gå igenom detta men jag bryts ner

hur ska jag kunna trösta Emelie mitt i detta när jag själv går söner bit för bit

och vem läser detta igentligen?

Skriver men vem orkar läsa detta?

Hur tar man sig igenom en rättegång? Klarar man över huvudtaget av det? jag vet inte

jag håller på att förlora mig själv i all det här

Jag förlorar vänner, jag håller på att förlora mig själv

håller på att gå sönder.

Vännerna vänder mig ryggen

jag skulle ha låtit honom gå

jag skulle inte ha gjort en polisanmälan

börjar tvivla på mig själv

det är kanske så som han säger

att jag var med på det

att jag bad om det

att det är mig det är fel på

jag skulle låtit honom lämna mig

skulle aldrigt åkt till sös

skulle aldrig kontaktat någon

jag skulle ha åkt hem och glömma det hela

jag klarar iunte av det här mer

jag orkar inte förlora allt jag har

så jävla ensam i detta

alla vänder mig ryggen

mitt fel

mitt jävla fel

jag borde ha låtit honom gå

jag vet knappt ut eller in längre

jag orkar inte merr

jag vill bara komma bort från allt

jag vill dö

jag går sönder

Emelie är knäckt

och jag orkar inte kämpa mer

jag är så trött så jävla trött

det bästa för alla inblandade är att jag gör slut på lidandet

jag klarar inte längre....